För tillfället har jag skittråkigt. Jag väntar på att farmors present som jag hållt på med halva dagen ska bli klar (limmet ska torka) så att jag kan fota den samtidigt som jag är alldeles för trött för att orka göra just någonting. Jag är törstig men jag orkar inte gå och göra iordning dricka och jag borde plocka in mina kläder i garderoben men jag orkar inte det heller. Jag vill skriva ett brev eller ett mail (eller vad man nu kan skriva) till skolverket, någon högt uppsat människa eller självaste overlord Reinfeldt och tala om för dem/han/hon att dem/han/hon är helt jävla dum i huvudet. Men jag vill inte bara säga det, jag vill säga VARFÖR jag tycker att dem/han/hon är dum i huvudet också, annars är det ju inte så mycket mening med att säga något sådant och det har dessutom ingen effekt.

Men grejen är den att jag inte vet vart jag ska vända mig för att ge någon en rejäl känga, jag vet inte ens vem det är som är sådär riktigt jävla rubbad och än mindre vet jag hur jag ska få tag på fanskapet. Nog för att jag tycker att Reinfeldt inte är riktigt riktig och gott och väl skulle behöva en rejäl känga och i och med att han är overlord så borde han kunna lösa mina problem liksom (för dom har med politik att göra). Men jag vill trycka där det riktigt svider, komma åt kärnan till problemet och inte gå några långa och krångliga omvägar som bara kommer att resultera i att inget händer i slutänden ändå.

Men hur skriver man ett brev/mail/whatever till en politiker eller högt uppsat människa så att man kan vara säker på att de läser det man skrivit egentligen? Och vem ska jag vänta mig till? För innan jag vet det så är det mycker svårt att göra någonting. Men egentligen känns det så jävla meningslöst att försöka, för det är ju ändå ingen som bryr sig om vad jag tycker eller vad jag har för åsikter. Jag är inte 18 och då räknas jag liksom inte. Jag tror att det är därför många ungdomar inte engagerar sig i politik, de känner att ingen lyssnar på dem och de vet dessutom inte hur de ska göra. Man får ingen hjälp eller information om det, bara höra från alla håll att "du kan göra skillnad" och "din åsik betyder mycket". Jaha, och sen då? Hur uttrycker jag denna åsikt, och till vem? Hur ser jag till att min åsikt uppmärksammas? Det får man aldrig veta, bara att den liksom betyder, men för vem? Och hur? Detta gör att det blir så mycket enklare att bara gå tillbaka till sitt dataspel och klaga på samhället istället för att försöka göra något för man känner sig så otroligt obetydlig och maktlös.

Dessutom, när man frågar någon vuxen så vet inte de heller riktigt hur man gör. Det enda sätt de vet är att rösta, möjligen demonstrera. Men jag vill ju nå fram, jag vill komma in till kärnan, jag vill ha förändring. Inte bara en jävla massa ignoranta suckar! Jag vill kunna uttrycka vad jag tycker och tänker och jag vill att folk ska lyssna på vad jag har att säga!

Over and Out
//Alex

SCORE!

"Jorden har inte gått under"

Jag känner mig så förbannat hopplös.. eller nej, det är nog fel formulering. Visst har jag kännslan av hopplöshet hängandes över mig, men det är inte jag som är hopplös, det är det där förbannade skiten som i allmän mun benämns som skolan som är problemet. Det jag vill göra går tydligen inte och jag bara känner att jag inte orkar krångla mer (den jävel som kommer och säger att jag inte försökt ska jag personligen strypa långsamt).. När man går till syven och försöker få hjälp för att det ska funka men man får samma retarded svar hela tiden, det är äckligt ont om tid och när man kommer hem så får man veta av någon där hemma att "jamen den här lösningen ska ju gå....." men syven har inte ens nämnt det utan bara haft sina dumma argument om varför det inte skulle funka så blir man så förbannat jävla le..

Jag vill läsa Matte B som utökad studiekurs då jag inte vill ha det som individuellt vall av den enkla anledning att jag så otroligt mycket hellre vill läsa Kommunikation och jag får inte välja båda (som individuellt val). Men när jag går till syven så får jag svaret (observera att citatet kan vara felaktigt då jag inte har en ljudinspelning eller något skriftligt utan bara mitt minne, men innebörden och min uppfattning av det hela är den samma även om alla ord kanske inte stämmer exakt) "Men risken att det inte går är stor för att båda kurserna läses samma tid och då passar det inte med schemat". Min reaktion på det är denna: Ni kan inte på fullaste allvar mena att varenda tvåa på hela skolan läser alla 50 poängs kurser sammtidigt, i synnerhet inte Matte B?! Att han sedan fortsätter med att det oftast bara är två olika tiden kursen brukar hållas på får mig verkligen att fundera på hur stora mattegrupperna är egentligen.

Haga är inte någon liten skola och jag skulle gissa på att det är en ytterst liten procent av tvåorna som inte läser Matte B, det får mig ju verkligen att känna mig ännu mer pepp inför att läsa den kursen........... Sen när jag pratar med andra lärare samt min mor så säger dom att det är ju många som liksom tentar av kursen och inte läser den på lektioner utan studerar hemma och sen gör prov för att se så att det funkar och studievägledaren har inte sagt ett fucking ord om att den möjligheten ens existerar utan bara har tjatat om att det antagligen inte kommer funka med schemat och blablabla gör verkligen inte att jag blir mindre sur..

Nu är alla val inlämnade och allt känns bara hopplöst för jag orkar inte tjafsa mer, jag orkar inte försöka ta reda på allting när man får så dålig information även när man verkligen försöker så jag har valt Matte B som individuellt val då jag vet att jag antagligen kommer behöva det för att ta mig in på högskolan (om jag nu tänker läsa där).. Men det känns verkligen inte kul, jag vill verkligen läsa kommunikation för det verkar så grymt kul och otroligt givande och det känns som att jag skulle orka ta ett lite högre betyg i det. Matten däremot är verkligen inte min starka sida och jag ligger oftast precis över G-gränsen, jag orkar helt enkelt inte satsa på något jag tycker är svårt och tråkigt när det fins så mycket annat som jag så mycket hellre vill lära mig.

Vad jag vill få fram är alltså: Se till att alla får läsa upp till Matte B utan att det ska behöva gå ut över det individuella valet eller se till att information och sådant funkar så att man kan få veta alla möjligheter som finns och sluta för i helvete att snöa in på att det inte går för det går ut över min skolgång och mitt lärande och det är så förbannat trökigt att försöka kämpa för något när man måste slå sig blodig och simma motströms precis hela tiden och när det känns som att ingen tror på en och att alla bara försöker motarbeta en bara för att dom ska slippa krångla. Det spelar ingen roll om det är så det faktiskt är eller inte, det är precis så det känns och sen om det är "sanningen" eller inte, det skiter jag högaktningsfullt i.

Over and Out
//Alex

Ohja
Foto: © Alexandra Fogelberg

Mmm, jordgubbsvin måste vara något av det godaste som finns. Alkoholfritt är det ju såklart, annars skulle jag inte dricka det, hehe. För tillfället sitter jag här och stoppar i mig lite chips och jordgubbsvin, lyssnar på Brokencyde och försöker framkalla lite inspiration till detta inlägg, och vi får väll se hur det slutar.. x)

Idag har jag inte gjort just någonting faktiskt, varit ned på maxi en snabbis och köp chips bara och sen har jag bara suttit och chillat. Ja, och varit ut med hunden då. Hmm, vad ska jag skriva om? Jag har ingen aning faktsikt, min hjärna vill inte riktigt sammarbeta med mig för tillfället.. <.<

Men nu kom jag på det! Jo, det är ju nyår och allt nu och det skjuts en massa raketer och fyverkerier och fan och ans moster, viket jag inte har något emot i sig, det är faktsikt väldigt mysigt att kolla på tycker jag. MEN, vad jag därermot har lite svårt att acceptera är att när man smällt klart sina smällare och allt vad man nu har så bara lämnar man allt skräp helt vind för våg.

Om folk gör så på sina egna gårdar så är väll det deras problem liksom, men när dom lämnar skiten i parker och på vägar och andra allmänna utrymmen så blir det liksom genast att påvärka mig och alla andra runt omkring. Ska det dessutom fortsätta på det viset så kommer det ju att sluta med att man förbjuder privatpersoner att skjuta fyverkerier och sånt, hur kul vore det på en skala?

Jag menar, jag skulle tycka att det var skittråkigt om man inte fick smälla sånt på ex nyår och måste åka till något speciellt ställe där det är någon som smäller för alla (kupole ex, förut var det även vid tunaåstrand), men när folk inte plockar upp efter sig så är det ju så det måste bli i slutänden. Och en sak till, om man orkar dra fram skiten så orkar man minsan plocka undan den också, det kräver ju knappt hälften av den ansträgning som krävs för att dra fam allt, hur svårt kan det va liksom?

(vet ni vad? Nu ska jag sätta mig och försöka göra en krönika av allt dethär. Få se nu hur det blir)

Over and Out
//Alex

Heart
Modell: Klara Forsstedt
Foto: © Alexandra Fogelberg

Haha, det blev ingen uppdatering igår, jag hade varken tid, ork eller lust för det. x)
Det blev inte att vara med Peter igår, han sov länge och sen åkte han iväg och handlade och sen ville han inte gå ut för att det snöade och jag har blivit strängs förbjuden att komma hem till honom när han är i borlänge för jag får tydligen inte träffa hans pappa. XD
Lite fjantigt tycker jag faktiskt. hähä. x)

Han skyller på att hans pappa är pinsam och hatt han skäms över honom.. min reaktion då är: "vafan, kan inte karn skämmas för sig skälv?" för så är det här hemma. Jag skämms inte över vad mamma och roger gör (jag skäms för den dele inte över vad min pappa gör heller). Det är liksom deras problem, inte mitt. Om dom nu gör sig "pinsamma" och fjantar runt så får dom väll skämmas för sig själva, jag tänker då inte göra det åt dem, det är bara slöseri på tid och energi.

Visst kan jag tycka att dom är jobbiga och jävligt dryga, men det är en helt annan sak.
Men samtidigt så är inte mina föräldrar "pinsamma" (inte roger heller), dom kan vara förbannat dryga, men aldrig pinsamma. Fast det tror jag att det bara är jag som tycker, för jag vet att vissa föräldrar är inte ens helften så knäppa som mamma och roger och mina kompisar skäms över dem, men själv så suckar jag bara och ruskar på huvudet typ: "jaja, det är bara dig själv du skämmer ut..". Men jag tror att det kan vara det som gör att dom inte är så pinsamma, det är inte kul helt enkelt, dom får ju ingen reaktion från min sida.

Så ett tips till dem med pinsamma föräldrar:
Sluta bry er om vad dom gör, eller låtsas åtminståne att ni inte bryr er. Då får dom inte reaktionen dom var ute efter och då slutar dom tillslut. ;)

Over and Out
//Alex

Som sagt, saknar det håret lite. o:

Nu är jag hemma från unf igen. Har umgåts med en massa skumt folk men mestadels med Karin och Runesson. Det måste vara något av det skummaste som hänt på länge. Vi har haft helt galet skumma konversationer och randomness har använts flitigt. I slutet satt vi i soffan och spelade musik och hade det bara allmänt trevlig. (:

En sak jag tänkte på, sånähär "onormala konversationer", är dom verkligen så onormala egentlige? I min vardag så är jag med i onormala konversationer i prinsip varenda dag och det utgör ju en del av min vardag. Så så onormalt kan det ju inte vara egentligen, man bara tror att det är det då det anses vara utanför normen att ha sådana samtal.

Men varför anses det vara utanför normen då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag skulle väll gissa på att det var väll någon snubbe som kom på det där med norm och skit och sen gjorde man någon undersökning om vad folk brukade prata om och så gjorde man nån statistik och grejs och så blev det bara onormalt. För om någon frågar en om vad man brukar prata med sina kompisar om så brukar man ju svara någonting i stil med "men vi snackar om läxor, skolan, kläder, när vi ska träffas" ect. Jag menar alla skulle ju bli fett O.O om någon helt plötsligt skulle svara "Jamen vi brukar diskutera saker som om vi verkligen är vakna eller om vi bara drömer och om vi verkligen finns på riktigt eller om vi bara är någons fantasi och sånna saker"

Jag skulle nog svara så om någon frågade mig fakiskt, för det är ju det jag diskuterar med mina kompisar. Ja, det och en hel del annat som är precis lika skumt om inte ännu skummare.

Ett exempel: Idag så kom Elliot och berättade för mig hennes och Jenz teori om verkligeheten. Så här var den:
"När vi är vakna så sover vi egentligen. Den enda gången som vi är vakna är när vi drömmer. När vi drömmer att vi är jagade av något så är det de som håller oss sövda som jagar oss, och när det tar slut sådär plötsligt så har dom fått tag på en och sövt ned en igen och så när man vaknar så har man egentligen somnat igen och drömmer."

Sen kommer jag inte ihåg exakt hela resten av konversationen vi hade runt det men jag hjälpte henne att bena ut några saker hon inte listat ut än i alla fall och så diskuterade en massa möjliga teorier rund det där och grejs. Det var extremt roligt i alla fall. (:

Men nu, en liten fråga. Hur skulle ni svara om någon frågade er vad ni och era kompisar brukar diskutera och hur skulle ni reagera om någon skulle svara som jag? (:

Men näe, nu ska jag nog fixa lite med spotify eller nått så att jag har en fiin spellista att lyssna på när jag ska sova och sen har jag nog en date med sängen, känner mig inte riktigt kry.. O.x God natt.

Dagens random: Runesson får en pizzaslice av Liliz och utbrister: "Du är min get!"

Don't Go ~ Bring Me The Horizon


XoXo
//Alex

...och snart slår det väll in dörren.

Ahum.. ja.. Det känns ju sådär lagom depprimerande när gatlyktorna är tända när man kommer hem från skolan på eftermiddagarna och när man varit ut med hunden så har det redan börjat skymma och innom en halvtimme är det bäcksvart ute. Liksom jahopp, och där försvan dom möjligheterna att göra något idag då.. All inspiration och lust att göra någonting rinner liksom av en och man blir bara le och trött.
Och som att det inte vore nog med det, när man på morgonen ska försöka ta sig ur den där varma, mjuka, extremt komfortabla sängen så är det helt kolsvart både i och utanför rummet så det finns inget ljus som skvallrar om att det är morgon utan det skulle lika hjärna kunna vara mitt i natten. Man ska väll bara vara glad att det fortfarande är ljust när man går till skolan. Och det bästa? Dom där timmarna som det faktiskt är ljust kommer sakta men säkert att krympa ett tag till. Och nu ställer vi alla oss upp och jublar lite tycker jag. Wopedi-fucking-doo!

//Alex

Något som jag vet och ser att många gör är att dom skyller vissa saker på en sjukdom och dylikt. (Uppmärksamma att jag skriver många och inte alla) Sånna som har ex ADHD, ADD, Asperger, DAMP, en CP-skada eller annat skyller gärna ett visst beteende på sjukdommen istället för att försöka göra något åt det.
Anda som har fysiska sjukdommar/skador så som hjärtfel, astma, knäskada eller andra skador skyller gärna på att dom inte kan göra en viss övning p.g.a jusst denna skada.
Visst, dessa sjukdommar/skador är en förklaring till att man inte klarar/har svårt för vissa saker, men det är ingen ursäkt till att inte faktiskt försöka.

Jag lever med ett hjärtfel som gör att jag har dålig blodcirkulation, långsam syresättning till muskler/hjärna (mitt blod är helt enkelt för långsamt), att jag lätt får syrebrist, blir lätt nedkyld, har längre återhämtningstid än andra och har betydligt svårare än fullt friska människor att träna upp styrka, kondition och vighet. Jag skulle lätt kunna utnytja detta till min fördel och slippa jobbiga uppgifter på t.ex gymnastiken, men det gör jag inte. Jag försöker alltid och ofta pressar jag mig själv alldeles för hårt. Jag är fullt medveten om min sjukdom och vet exakt hur jag skulle kunna utnytja den fullt ut. Men jag försöker alltid, även om jag känner att "fan, detta kommer aldrig att gå", för jag vet att i slutänden så brukar det visa sig att det gick visst.

När folk som har ADHD, ADD, ect.. beter sig konstigt (alltså sådant som anses vara utanför normen) så har man (eller i alla fall jag) överseende med det, dom har trotts allt denna sjukdom som försvårar vissa saker för dem. Men, när någon med samma sjukdom beter sig riktigt dumt och är rent av elak så finns det ytterst lite överseende. Om dom sedan skyller på t.ex "ah, men jag har ADHD så det är inget att göra åt" då får man ännu mindre överseende. Ett abnormt beteende kan förklaras av en psykisk sjukdom, men man kan inte skylla ifrån sig på en sådan sjukdom om man beter sig riktigt illa. Man har alltid ett eget ansvar för hur man uppför sig och även om man har denna sjukdom så betyder inte det att man kan skylla ifrån sig på den och sen skita i att faktiskt försöka ändra på beteendet.

Så nästa gång ni tänker skylla ifrån er på en sjukdom/skada så istället för att göra det försök istället och avbryt om det inte går. Då har man åtminståne försökt och dessutom gett ett positivt intryck till sin omgivning och man får dessutom ett litet plus i kanten hos idrottslärarna.

//Alex

En sak jag tänkt på, man är jävligt tuff bakom en skärm. När man sitter och skriver så kan man häva ur sig vad fan som hellst, man vågar liksom för man behöver inte stå för det på samma sätt. När man skriver så kan man kalla folk vad som hellst, man kan slänga hur mycket skit som hellst på folk utan att behöva möta dem. Men sen, sen när man står där face 2 face med människan man skrivit elakheter om/till så är man minsan inte lika tuff. Då måste man plötsligt möta personen och få se deras reaktion, samt att man måste stå och ta emot deras motattack. Nä, det vill man ju gärna undvika så man säger ingenting, men skriva det kan man då minsan göra.

En annan sak som gör folk ännu större i käften är anonymitet. När man kan skydda (eller tror att man kan skydda) sin identitet och den man skriver till/om aldrig kommer att få reda på vem som skriver. Då kan man minsan bre på hur mycket elakheter som hellst men sen när man träffar personen i verkligeheter så är man tydligen "bästa kompisar" och man kan minsan inte slänga någon skit då inte, nejnej.

Alla fungerar så, det finns inga undantag. Jag är inte heller något undantag. MEN, jag försöker åtminståne att tänka mig in i om jag skulle kunna säga detta till den jag skriver om. Skulle jag kunna det, ja men då är det väll okej att skriva, då kan jag ju säga samma sak face 2 face och faktiskt stå för det jag tycker. Men kan man inte det så ska man fan inte skriva ut det heller för då kan man ju inte stå för sin åsikt och vad har man då vunnit på det? Jo, ingenting, inte ett skit.

Så nästa gång ni tänker skriva något taskigt/elakt/kränkande om någon, tänk efter! Sänk er inte till samma låga nivå som alla fega och ryggradslösa internetmobbare.

//Alex