Det låter ju fruktansvärt enkelt egentligen att skriva en krönika, i alla fall i mina ögon. Men tji fick jag, för enkelt var det då verkligen inte. Men nu sitter jag ju här ändå, framför min lilla dator och med fingrar som skriver så det glöder och tankar som går på högvarv så att det luktar bränt i hela huset. Men problemet är ju egentligen inte att skriva, för skriva det kan jag. Nej, det är den där tänka delen som sätter käppar i hjulet för mig. Eller egentligen så är det inte det heller, utan snarare det faktum att skriva ned mina tankar på ett papper. För tankar, det har jag i överflöd, dock är jag betydligt sämre på att sätta ord på dem och formulera dem så att någon annan skulle kunna läsa och över huvud taget ha ett uns av en chans att förstå vad det är jag vill förmedla. För det är ju det som är lite meningen med att skriva en krönika eller någon annan form av text, man vill förmedla något.

Och sen var det ju det där med att man ska kunna koncentrera sig också och ha ett konstant flöde av inspiration. I mitt fall innefattar det att ha någon bra musik att lyssna till i ett folktomt rum och gärna ha en stor kopp varm choklad att dricka samt något gott att tugga på, frukt till exempel. Men självklart så är det just i denna time of need som det råder en utsträckt frukt-brist i detta hus. Det finns inte en frukt så långt ögat kan skåda samt att alla bra chokladkoppar står i diskmaskinen av någon underlig och oförklarlig anledning. Det kan väll ändå inte vara så att jag använt alla sedan det diskades sist? Nej, självklart inte, det är ju en omöjlighet. Det måste alltså betyda att någon använder mina koppar i smyg, antagligen bara för att jävlas också.

Och så musiken då, det är inte det enklaste det heller. För man måste hitta något som man inte redan har lyssnat på fyramiljonerfemtusensjuhundratretioelva gånger innan, eller i alla fall något som man orkar lyssna på en fyramiljonerfemtusensjuhundretretiotolfte gång. Inte heller det är särskilt enkelt, i alla fall inte om man råkar vara mig. För självklart så är det just nu som jag är inne i en period då ingenting duger, allting är sönderlyssnat eller för dåligt för att jag ska orka med att lyssna på mer än fyrtio sekunder. Jag skulle ju alltid kunna byta låt efter cirka fyrtio sekunder dock, men det skulle resultera i att jag enbart skulle sitta och byta låt och skulle där med inte få något skrivet ändå.

Sen var det ju det där att försöka hålla föräldrar och syskon borta under tiden som man skriver. Och det ska jag tala om för er, det är då fan inte enkelt. För föräldrar, dom har en benägenhet att komma in och ha en triljon saker som ska fixas nu, helst igår. Och det kan inte vänta, att jag har en krönika som behöver skrivas det finns det ingen förståelse för, deras uppdrag är mycket viktigare och när jag påpekar att den minsann måste vara klar om bara någon timme så får jag minsann höra att ”Det skulle du ha tänkt på tidigare” och ”Du skulle ha börjat i tid, då hade du varit klar vid det här laget”. Det är i det läget som det blir riktigt svårt att kontrollera de där små djävlarna som bor inom var och en av oss, de där små monsterna som kommer fram när man blir arg, som får ens blod att koka och som får en att vilja skrika, slå och säga dumma och elaka saker. Ja, ni vet, dom. Men oftast så är det bara att trycka tillbaka dom där djävlarna i deras lilla låda och bara göra som man blir tillsagd, för husfridens skull, krönikan kan ju vänta, det har ju inte alls med betyget att göra eller så, nej nej.

Nu när jag kollar på mitt papper så ser jag att det blev ju en liten krönika av det här ändå, trots att jag nästan tappat hoppet om mänskligheten och alla mina chanser att lyckas. Men där ser man, det gick vägen ändå. Nu har jag en sådan härlig känsla inuti, den där känslan man får när man uträttat något bra eller tagit tag i något som tyngt ned ens axlar länge. Ja, ni vet, den. Men nu när jag är klar så ska jag ta och gå med min stackars hund som, om man lyssnar på min mor, har fått lida nått så fruktansvärt av att jag suttit här och skrivit min krönika och inte ägnat en endaste liten tanke åt honom. Så nu ska han väll få sig en ordentlig kvällspromenad, för husfridens skull.

Alexandra Fogelberg

Det var en vacker dag i Juli när jag låg på rygg i gräset och solade som jag hörde hur husse och husses kompis, den där dalmasen Roger, kom gående nedför stigen emot vattnet. Jag reste mig upp och började trava efter dem medan jag tänkte för mig själv ”Jaså, di ska ut på vattenjakt?” Men när jag kom fram till båten så såg jag att de tänkt ta med sig öl och jag tänkte för mig själv ”näe, di här, hä gå aldri vägn, hä ä no bäst i ta å följ mä å styr åpp di här”. Sagt och gjort, jag satte mig i båten med de två livliga tvåbeningarna och så bar det av ut på vattnet.

Vi hade inte hunnit många simtag innan de börja prata om att spela nationalsången och jag sa ”med vadå? Int ha ni nå instrument!” men inte lyssnade de på mig inte. De tog upp varsin burk, tog på den där ringen, titta på varandra, log och nickade och öppnade burken. Och det var det, inget mer hände, vart tog nationalsången vägen?

När man är ute med de där två på fisketur så måste man hela tiden hålla koll för annars kan man få en bitsk liten tuss i örat och det ska ni veta, det är inte trevligt. Att säga till dem hjälper inte för det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker tala om för dem att de ska ta det försiktigt, de bara ignorerar mig och fortsätter slänga bitska små tussar omkring sig som om det vore fullkomligt ofarligt.

Och sedan har jag fått höra att de fiskade med en sån där utter. Jag är ganska säker på att det inte är tillåtet, jag har då för mig att uttrar är fridlysta djur som man inte får jaga ens på skoj, det får inte jag i alla fall. Och dessutom hade de knutit fast uttern i ett koppel, om jag varit utter hade jag minsann gått och klagat. Riktigt vart vet jag inte, jag är ju faktiskt inte utter, men det måste ju finnas någonstans dit även uttrar kan gå och klaga.

När de väl lyckas få upp en slemmig varelse med hjälp av uttern och de bitska tussarna så sträcker de fram den till mig, som om de tycker att jag ska göra något med den. Jag har aldrig förstått vad de menat med det och de verkar inte ha förstått att jag minsann inte alls tänkt röra vi de där sprattlande och slemmiga varelserna, näe, fnys!

Ju längre denna jakt pågick, desto mer drack de ut av det där vattnet som de kallar öl. Och öl förstår ni, det har en väldigt konstig och jobbig effekt på tvåbeningar. Ju mer de dricker utav det, desto konstigare idéer får de och desto högljuddare och pratgladare blir de. Men den allra konstigaste effekten av alla måste ändå vara att ju mer de dricker desto törstigare verkar de bli. Ja, ni hör väll själva hur det låter, ett vatten som man blir törstigare av? Vid min tass det är minsann ett mycket dåligt vatten.

När denna kattfärd äntligen var över och vi var ungefär tjugo simtag ifrån stranden så orkade jag inte vänta på att båten skulle komma fram utan jag hoppade i och simmade sista biten, klev ur vattnet och började rusa emot huset. Att skaka av mig vattnet hade jag inte stund till, jag hade fått världens hundigaste ide och ingen stund fick gå till spillo. När jag kom till lyan så skyndade jag mig in genom öppningen, sprang in i husses sovrum och hoppade upp och la mig till rätta på hans bädd, nu skulle han minsann få för alla bitska tussar han kastat på mig och alla slemmiga varelser han tyckt att jag ska lukta på. Ja, nu ska han minsann få, för lukten av blöt hund är nämligen något av det värsta tvåbeningar vet.

Alexandra Fogelberg